Bygdens historia

Bygdens förhistoriska tid följer ett välkänt mönster från liknande geologiska och topografiska områden på småländska höglandet, med gles bosättning under olika tidsåldrar.  

---

Även om det finns åtskilliga fornfynd som vittnar om befolkning från stenåldern  dröjde det ända fram till den yngre järnåldern innan betydande bosättningar ägde rum. Dessa bosättningar fanns i huvudsak utmed ”livsnerven” Hoka- och Häråns dalgång med förgreningar runt om i socknen. En mängd  gravrösen är den dominerande kvarlevan av dessa bosättningar.

En speciellt monument över brytningstiden mellan hednisk och kristen tid omkr. 1000 e f. Kr. är Runstenen utmed den gamla färdvägen genom Hoks samhälle. Den står ca 100 meter nordväst om gång- och cykeltunneln under järnvägen. Runskriften har tolkats enligt följande:

Runstenen omnämnes första gången i den s k Rannsakningen 1690, samt senare i Linnés resor 1741. Den ursprungliga platsen för stenen är okänd. Den lär en gång i tiden flyttats till herrgården Hook (eller Morarp) mitt emot huvudbyggnaden. "Men herrskapet fick aldrig ro om nätterna, ibland befanns den omkullfallen".

Det sades också att den rubbades ur sitt läge de gånger som kyrkklockans klang hördes från Svenarum till Hook. Herrskapet fann sig därför föranlåtna att flytta den tillbaka till dess nuvarande (ursprungliga?) plats. (Boken om Svenarum, 1948 s. 112, RAÄ., 1986 Svenarums socken nr 19) 

Det skulle dröja långt in på 1200-talet innan Svenarum finns belagt i skrift och då benämnt ”Swythnarum”. I den begynnande medeltiden domineras utvecklingen i socknen av de större gårdsbildningarna såsom Hook, Hubbestad, Långserum och Torarp. Efterhand övergår de flesta jordegendomarna i Nydala klosters ägo.

Efter Gustav Wasas reformation 1527 domineras ägarbilden av staten, med militärer och ämbetsmän som tongivande bosättare och förvaltare, där fortsatt uppodling och nybildning av mindre gårdar och torp var livsviktig för en ökande befolkning.

Efter stormaktstidens slut 1720 övergick stora delar av denna statliga äganderätt till enskilt ägande och en ny epok med framförallt järnhantering vid Lindefors,  med därtill underlydande näringar, ökade i  ekonomisk betydelse.

I denna nya tid var det ändå vattendragen som med sin stora naturliga kraftkälla blev en avgörande tillgång vid anläggandet av masugnar, järnbruk, manufakturverk, kvarnar, sågverk m.m. Se även Historik över Hooks Herrgård och Lindefors bruk av Olof Stork.

Järnperioden bestod i ca. 150 år. Omkring 1880 vidtog träförädlingsepoken med framförallt pappersmassatillverkningen vid Lindefors, men ej heller att förglömma är de många små sågverken utmed vattendragen och de ambulerande ångsågarna.

En alldeles särskild betydelse måste tillmätas starten av den industriella pinnstolstillverkningen i Hagafors 1862. Men även träförädlingsperioden mötte successivt från 1950 och några årtionden framöver sitt öde.  

Det nutida Svenarum kännetecknas av små trä- och metallindustrier runt om i bygden. Fritids- och servicesektorn har ökat starkt i betydelse. Bra exempel på detta är  Hooks Herrgård Konferens och Golf Center med två 18-håls golfbanor, och Hapimag, Yxenhaga. Därtill kommer en rad mindre företag inom tillverknings, turist- och fritidssektorn (se externa länkar).

De areella näringarna har under de gångna epokerna varit av stor betydelse och är det fortfarande idag, ekonomiskt och sysselsättningsmässigt.

Bebyggarna av Svenarums socken har över tiden och genom generationer genomlevt stora förändringar. Men även in i det tjugoförsta århundradet är det naturen i form av vattenflöden, skog, odlad jord och naturen, med sin flora och fauna, som dominerar livsmiljön och skapar förutsättning för boende och trivsel.

Att läsa:

se litteraturförteckning under Vad är Svenarums Hembygdsförening.

 

---

Toppen av sidan | Huvudsidan