Medeltiden fram till 1600-talet | 1600-talet
| Stedtska tiden | Killanderska
tiden Ekvallska tiden | "Tyskarnas
tid" | Grosshandlare E Bengtssons tid
Munksjö AB tiden
Medeltiden fram till
1600-talet
Hook är en av de många gårdar i Småland, som redan under tidig
medeltid ägdes av frälsemän. Den släkt, som sedermera kom att
bära namnet Oxenstierna ägde flera gårdar i Finnveden och Njudung
under 1200-talet. Till dessa gårdar hörde bl a Långserum och
Hook. Släktens först kände medlem hette Benedict (Bengt) till
Långserum. Om den tredje generationen av denna släkt, Gjurd Nilsson
vet vi, att han levde i början av 1300-talet och förde vapnet
med oxpannan (Oxenstierna). En broder till denne Giurd heter Torsten.
Från Torstens tredje son Nils härstammar den senare Oxenstiernska
ätten, vars mest namnkunnige medlem blev den kände rikskanslern Axel
Oxenstierna.
Vid 1300-talets mitt ägdes Hook av Herger Joarsson, som 1354
köpte Långserum av sin släkting Ragnhild Gjursdotter. Denne Herger
ägde flera gårdar i intilliggande socknar. 1360 skänkte han
hälften av vad han ägde i Svenarum, däribland Hook och Långserum,
till Nydala kloster. Av de uppgifter, som finns från denna tid,
framgår det att Långserum var huvudgården för den oxenstiernska
ätten, samt att Hook var en liten by med flera gårdar. Mycket talar
för, att den medeltida gården Långserum låg på nuvarande
Norrgården. Många fynd i marken tyder på detta. Likaså tyder allt
på, att Hooks forna huvudbyggnad låg sydost om nuvarande.
Efter 1300-talet försvinner Hook från historiens blad för
ett par århundraden framåt. Tydligen tillhörde det emellertid
Nydala kloster, för enligt 1527 års riksdagsbeslut indrages
det, liksom andra klostergods, till Kronan av den hårdföre Gustaf
Vasa.
1600-talet
Vi förflyttar oss i tiden fram till 1630, då en Peder
Gudmundsson av Kronan erhåller Hook m fl gårdar för att upprätta
ett schäferi, alltså fåruppfödning, med tanke på att förse
vävindustrin i Jönköping med råvara. Behovet var stort p g a
Sveriges många och långa krig på den europeiska kontinenten under
Gustaf II Adolfs tid. Detta schäferi kom att omfatta flera gårdar bl
a Gärahov. Peder Gudmundsson blev i sinom tid ägare till alla dessa
gårdar. Efter Peder Gudmundssons död 1655 övertogs Hook av
hans änka Karin Törneskiöld, som sedan överlät gården till
dottern Brita Sofia Strömberg, gift med generalmajoren Christoffer
von Güntersberg. I äktenskapet mellan von Güntersberg och Brita Sofia
föddes nio barn. Samtliga söner, fem stycken, stupade i krig och
när den siste, en sonson, stupade med Karl XII i Fredrikshald 1718,
slöts ätten på den manliga sidan. Det blev istället äldsta
dottern Anna Margareta som kom att övertaga Hook, Gärahov med flera
gårdar. Denna Anna Margareta gifter sig med en Johan Otto von Vicken.
De synes icke ha bott så mycket på Hook utan valde istället
Gärahov. Under större delen av 1600-talet var Hook sålunda
i en familjs ägo.
Stedtska tiden
1717 säljer familjen von Vicken Hook med underlydande
gårdar till lagman Nils Stedt. Den nye ägaren, vars förfäder kom
från Småland, var son till en ryttmästare, som avlidit i Pommern
under Carl XI:s tid. Efter mannens död hade änkan flyttat till
Sverige. 1712 gifter han sig med Sara Catharina Linroth, dotter
till Claes Linroth ägare till flertalet järnbruk i Värmland. Därmed
blir han involverad i en inflytelserik och förmögen
bergsmannasläkt. Då landet vid denna tid var mycket beroende av att
naturtillgångarna kunde tillvaratagas, insåg Stedt de goda utsikter
ett nyanlagt järnbruk kunde ha. På sin gård Hook ägde han goda
förutsättningar för att anlägga ett sådant. Brist på arbetskraft
behövde han knappast befara och goda råd och tekniska anvisningar
kunde han få från sin svärfars många bruk. Därtill kom de
skattelättnader, som Kronan beviljade som en uppmuntran.
1724 skriver Stedt till Bergskollegium och anhåller om att
få anlägga ett järnbruk bestående av masugn, stångjärn- och
manufakturhammare. Som skäl anför han, att han på sina säterier i
Hook och Svenarum ägde tillräckligt goda strömfall samt god
tillgång på ymnig skog för verkens anläggande. Skogen skulle komma
till nytta istället för att svedjas eller ruttna ner. Också
intilliggande hemman skulle tjäna på det. Till masugnen skulle malm
från Taberg användas, om det inte fanns tillräckligt på egen mark.
Den bästa platsen för masugnen var på Morarps ägor invid en
ström, som kom från Hook. Stedts tanke var att även anlägga en
masugn i Svenarum, där det fanns bra ström från tvenne åar, den
ena kommande från Lökeryd och Långserum, den andra från sjöar i
Malmbäcks socken. Givetvis var det värdefullt med en masugn i
Svenarum om vattnet, vid torra åar, skulle sina i Hokaån.
Stångjärnshammaren skulle byggas vid och nedanför hålldammen,
alltså nuvarande Lindefors. Manufakturhammaren ämnade Stedt uppföra
längre ner vid samma ström på ägorna till sitt säteri Svenarum
och skatterusthållet Södra Hult, vilken ägde hälften av
strömmen.
Innehavaren av rusthållet, regementsskrivaren Jonas Hagelsten,
hade upplåtit halva strömmen till denna hammare. Beträffande den
tilltänkta masugnen i Svenarum, skulle det ej heller möta några
hinder, trots att en tredjedel av strömmen lydde under
Gästgivaregården och Stomhemmet. Som tidigare nämnts fanns det
vidsträckta skogar långt utanför Svenarums gränser.
Försörjningen kunde därför anses tryggad. Trots protester från
ägarna till Eckersholms bruk, beviljade Bergskollegium 1728 de
sökta privilegierna. Arbetet med uppförandet kunde börja, ett
arbete som dock från början stötte på en hel del svårigheter.
Särskilt besvärligt tycks man haft det vid masugnen, men också med
själva bruksbyggnaden. Markförhållandena var svåra med sandbankar,
sten och kärrmarker. Även den stora hålldammen visade sig
bristfällig. Efter ett par år kom emellertid tillverkningen igång
om än med fortsatta problem, framförallt vid masugnen.
Införskaffande av yrkeskunnigt folk från Värmlands bergslag
lyckades till slut klara blåsningen av den besvärliga malmen från
Taberg.
Tackjärnets smältning och tillredning i smälthärdarna orsakade
också problem. Många kostsamma försök måste göras, innan man
fann den rätta metoden. Ännu efter 9 år, hade driften ej fullt
kommit igång, delvis beroende på att lagman Stedt de senaste åren
varit sängliggande sjuk. Nämnas bör att det inte enbart var
tabergsmalmen som kom till användning, utan även sjömalm från
intilliggande sjöar tog man vara på. Detta var enbart till fördel.
Blåsningen underlättades och gav bättre utbyte.
I december 1736 avlider lagman Stedt. Hans första hustru
Sara Cartharina har gått bort långt tidigare, redan 1718,
endast 26 år gammal. Han hade sedan gift om sig med hustruns kusin
Anna Maria Linroth, också hon av förmögen bergsmannasläkt.
I det första äktenskapet hade han fyra barn, tre döttrar och en
son. Ende sonen Claes-Henrik övertog Hook och Lindefors med
underlydande gårdar. Efter en kortare tid vid hovet, var han erhöll
kammarherres titel, ägnade han sig istället, och säkerligen med
stor framgång, åt skötsel av sitt bruk och familjens många
gårdar. Han skrev sig till Hook, Lindefors, Nydala, Fredriksdal,
Viresjö med flera. 1742 gifter han sig med Carolina Simzon.
Familjen bodde inte på Hook utan valde Viresjö, där alla tretton
barnen föddes. Orsaken var säkerligen, att säteribyggnaden på Hook
var gammal och obekväm, medan den i Viresjö var relativt nybyggd och
mer i tidens smak. Claes-Henrik Stedt nedlade ett intressant arbete
och stora kostnader på Lindefors bruk. Det tidigare nämnda
manufakturverket, som hans far fått privilegium på att uppföra vid
strömmen mellan ägorna till Svenarums säteri och skatterusthållet
Södra Hult, hade aldrig blivit uppfört. Detta berodde på lagman Stedts sjukdom och att byggandet fört med
sig stora kostnader och mycket arbete. Samma förhållande var det med
den tilltänkta masugnen i Svenarum. Det blev emellertid Claes-Henrik
Stedt, som kom att uppföra detta manufakturverk, fast på en annan
och bättre plats på ägorna till Svenarums säteri, vid den ström
som kom från Hokasjön. Genom köp och arv hade han dessutom blivit
ägare till ström och strand på ömse sidor av byggnadsstället,
dels till nya skogstillgångar i Nydala och Malmbäcks socknar. Vid
manufakturverket skulle tillverkas svartsmide, d v s spiksorter,
plogbillar, hästskor m m. Platsen är vad vi idag kallar Spikbruket.
År 1764 var masugnen i så dåligt skick, att den fick byggas
om. Då detta arbete tog lång tid, anhåller Stedt hos Bergskollegium
om tillstånd att uppköpa tackjärn till smidets uppehållande vid
stångjärnshammaren. Den nya masugnen uppfördes helt i sten och med
användande av bergshanteringens nyaste rön och erfarenheter. Det
visade sig också att produktionen ökade kraftigt. Tackjärnsproduktionen vid den nya hyttan höll sig till ca 1100 kg
per dygn, vilket får anses vara ganska bra, med tanke på den fattiga
och svårsmälta tabergsmalmen. Produktionen var givetvis beroende av
antalet blåsningar per dygn, och dessa reglerades vid Lindefors,
beroende på vattentillgången.
Endast sex av familjens tretton barn nådde vuxen ålder. En av
sönerna, Claes, som till största delen bodde i Jönköping och
Nydala, lät 1790 uppföra den ståtliga herrgårdsbyggnaden i
Nydala, som vi kan beskåda än idag. Efter faderns död 1786,
blev det emellertid yngste sonen Johan Axel som kom att övertaga Hook
och Lindefors. Han började med att göra en snabb militär karriär,
men tog avsked 1788 för att ägna sig åt sina många
egendomar. Genom gifte med dottern till överdirektören för
gevärsfaktoriet i Huskvarna, Fredrik Ehrenpreus, blev han ägare
även till Lundholmen i Vrigstad. Han blev en inflytelserik man i
Jönköping. Hans karriär var inte avslutad, utan kröntes med att
han blev landshövding i Jönköpings län, ett ämbete som dock
endast varade i fyra år. Han dog 1805, endast 49 år gammal.
Trots sina många uppdrag, hann han uträtta mycket för Hook och
Lindefors. Redan 1778, under faderns tid påbörjades nuvarande
huvudbyggnaden på Hooks Herrgård. Sonen fortsatte med att uppföra
flyglarna och andra byggnader invid herrgården. 1798
uppfördes inspektorsbostaden, belägen i Hooks samhälle, av hokborna
i dagligt tal kallad "Vita byggnaden". Ursprungligen en
förnämlig byggnad, som tyvärr restaurerats till oigenkännlighet.
Smedbyn vid Lindefors kom också till. Ny masugn byggdes och
bruksanläggningen i övrigt förbättrades.
