Vid årsmötet 1948 beslutade Hembygdsföreningen  att genomföra en inventering av ”torp och ödeställen” inom socknen. Resultatet av inventeringen har redovisats i sammandrag i de båda hembygdsböckerna från 1949 respektive 1968.

 

Med dessa inventeringar som grund påbörjades 1981 en mera ingående inventering, som resulterade i numrering av torpen ”rotevis” med utgångspunkt från socknens nio kyrkobokföringsrotar. Vidare uppsattes torpskyltar samt markerades på 1:20000 karta.

Hela inventeringsmaterialet som består av beskrivningar och handlingar av olika slag, befolkningsuppgifter, fotografier, brev, anekdoter och berättelser m m, finns samlade i föreningens arkiv och kan ställas till förfogande för den som så önskar. Dessutom är materialet tillgängligt i hembygdsgården under de sommarmånader det finns verksamhet där. 

Rotarnas namn och beteckning
Klicka HÄR för att ladda hela registret (16 sidor), eller klicka på respektive rote. Registren öppnas i Word-format.

A: Svenarum                B: Fiskaby
D: Hubbestad              E: Torarp
F: Mörhult                   G: Hok
H: Södra Hult              I:  Horshaga
J: Långserum

På denna sida presenteras inventeringen i sammandrag med uppgifter om anläggningsår, sista boende år, samt namnen på de sista boende och i de flesta fall även deras födelseår.

Kommentar:
Svenarums sockens folkmängd år 1775 uppgick till 1171 personer. Hundra år senare 1875 till 2073 stycken, för att  tio-tjugo år senare nå sina högsta tal på ca 2150 personer.1800-talets befolkningsökning ägde rum trots en mycket hög barnadödlighet, i snitt 10 barn varje år, i åldern under femton år, och en omfattande emigration på ca 600 personer mellan åren 1850 och 1900.

Självklart ledde befolkningsökningen till ett omfattande behov av bostäder och nyodling för att hålla svält och ”taklöshet” borta. Under 1800-talet anlades merparten av de torp och backstugor som redovisas i inventeringen. När man studerar folkbokföringsuppgifterna erhålles en känsla av hur de enkla, för att inte säga usla, stugorna växer som svampar ur jorden, och liksom svampen hade de också en kort livslängd. Ofta bebos de endast under 20-30 års tid.

Endast de bästa torpen, med något så när stor odlingsareal, har en bestående livslängd på 100 till 150 år. Bland dessa finns ofta soldattorpen och dagsverkes-torp.

Inventeringen omfattar närmare 300 torp- och backstugor, i några fall även ödegårdar. Vid en försiktig beräkning, att det i snitt bodde tre- fyra personer  i varje hus, finner man att  mer än hälften av socknens invånare år 1880 bodde i torp och backstugor. Därtill skall läggas något hundratal personer som bodde i drängstugor, brygghus samt bostadslängor i anslutning till främst industrierna i Hok och Hagafors. Bostadsstandarden för alla dessa människor var mer än usel.

Fram till 1950 hade socknens folkmängd minskat till ca 1300 personer samtidigt som tätorterna Hok och Hagafors ökat med sin andel av befolkningen. Den stora befolkningsökningen under 1800-talet raderades nästan helt ut under de första femtio åren på 1900-talet.

---

Toppen av sidan | Huvudsidan