Hagafors.

Byns utveckling från jordbrukssamhälle in i en industriell epok

Denna uppsats är skriven av Sara Mattsson (Broman) 1998.

  

1 Inledning

1.1 Bakgrund
Jag har vuxit upp i ett litet samhälle som heter Hagafors. När mina föräldrar år 1973 köpte den gamla disponentbostaden i Hagafors och flyttade ut på landet under ”den gröna vågen," så bodde det inte många andra barnfamiljer i Hagafors. Den övervägande delen av befolkningen var före detta arbetare på Hagafors stolfabrik. Många var pensionärer. Sedan dess har många barnfamiljer flyttat till byn och idag bor det cirka ett hundrafemtio personer i byn. Alltså har bara under mitt tjugofemåriga liv samhällsbilden förändrats.

När jag nu fick chansen att fördjupa mig i en lokal fråga var det naturligt för mig att skriva om den by där jag växt upp. Det som intresserade mig var att ta reda på hur samhället såg ut innan fabriken uppstod och följa hur samhällsbilden förändrades när byn, eller rättare sagt de två byar som det visat sig vara, förvandlades från jordbruks till industrisamhälle. Av stort intresse har det också varit att studera det hus som jag har växt upp i. Eftersom det har varit fabrikörens bostad och senare även disponentbostad till fabriken, har huset en intressant och central historia även i detta sammanhang.

1.2 Syfte
Mitt syfte med denna uppsats är att besvara följande frågor:

·       Hur såg Hagafors ut innan industrialiseringen?

·       När uppstod namnet Hagafors?

·       Hur kommer det sig att en fabrik växte fram just på denna plats?

·       Hur påverkades samhället av industrialiseringen?

·       Vilka följder fick fabrikens nedläggning för samhället?

1.3 Metod

För att finna svar på mina frågor har jag använt mig av flertalet olika källor.

Jag har dels använt mig av tryckta böcker. Boken om Svenarum till exempel, är utgiven av Svenarums hembygdsförening och där har olika författare skrivit om ”sina” specialområden för att uppgifterna i berättelserna ska vara så äkta som möjligt. På samma sätt är boken Mellan Härån och Rasjön, Årsskrift 1989 uppbyggd. Där har jag använt mig av en artikel skriven av William Lindqvist som är född och uppvuxen i Hagafors. Han är en fabriksarbetare som har intresserat sig for Hagafors historia och har under många år haft intresset att följa vad som hände i byn, när husen byggdes, vem som bor var, vem som flyttar och vem som får barn. Samma serie böcker tillhör Mellan Härån och Rasjön; Årsskrift 1997 där Gustav Engström skriver om minnen från uppväxten hos sina morföräldrar i Hagafors. 

Boken Pinnstolar skriven av Marshall Lagerquist är en faktabok som mest handlar om Nässjö stolfabrik. Boken är en andrahandskälla.

Maria Liljegrens specialarbete Hagafors stolfabrik ansåg jag vara intressant trots att även den är byggd på andra källor. Jag anser dock att de källor hon valt är trovärdiga eftersom familjen Liljegren varit knuten till fabriken sedan starten.

Jag har även intervjuat två personer. Den ena personen är Rudolf Thunander som är född år 1921, och sonson till grundaren av Hagafors stolfabrik. Han är dessutom uppvuxen i samma hus som jag. Intervjun med Rudolf Thunander bygger dels på hans egna minnen och upplevelser och dels på sådant som han har hört berättas samt uppgifter som han har hittat genom brev och kyrkoböcker. Han uppger själv att han har lätt för att gissa och själv försöka finna lösningar på frågor där han saknar uppgifter. Jag märkte dock att han under hela intervjun var noga med att tala om var han hade hittat olika fakta samt när det var hans egna teorier och gissningar.

Jag har även intervjuat Axel Elg som när han först kom till Hagafors arrenderade jord och var verksam som bonde. Men efter några år arbetade han, liksom många andra, på Hagafors stolfabrik. Axel beskriver utifrån sina egna erfarenheter hur förhållandena var under 1950 och 60-talet. 

Jag har också besökt lantmäteriet i Jönköping där jag tagit fram kartor och köpebrev av intresse.

De tidningsartiklar som jag använt mig av, Bitterhet i Hagafors över nedläggningen av stoltillverkningen och Stolfabriken i Hagafors köpt av Nässjö stolfabrik vet jag tyvärr inte så mycket om. Jag har hittat dem bland Svenarums Hembygdsföreningens tidningsutklipp och de saknar viktiga uppgifter om vem som har skrivit dem samt exakta datum. Jag vet dock att de är skrivna i samband med de aktuella händelserna.

2 Avhandling

2.1 Hagafors före industrialiseringen

”Hagafors samhälle ligger på mark, som en gång tillhört Horshaga och Harkeryds rotar i Svenarums socken.”[1] Så börjar William Lindqvist sin berättelse om Kvarnen i Hagafors som finns i hembygdsboken Mellan Härån och Rasjön. Denna viktiga mening får även inleda min avhandling, eftersom detta sammanhang är nödvändigt för att få fortsatt förståelse i mitt resonemang.

Enligt en artikel i Boken om Svenarum ska det i Svenarums socken ha hittats fynd från stenåldern och järnåldern, men dock inget från bronsåldern. Därför kan man enligt Egil Lönnberg säga ”att stenåldern levde kvar här uppe långt fram emot tiden omkring Kristi födelse, in i järnåldern.” [2] Det har enligt mina uppgifter dock inte hittats några fynd i byn Hagafors. Däremot finns det ca fem outforskade fornlämningar i Hagaforsområdet som är utmärkta på de flesta kartor. Fynd har dock påträffats både i Långserum och i Svenarum.

Under medeltidens senare del tillhörde det mesta av socknens jord Nydala kloster. Klostret mottog arrende i form av säd, smör, pengar och dagsverke av bönderna. [3] Jag vet dock inte om hela området där Hagafors nu befinner sig har tillhört Nydala kloster, men det står tydligt i Boken om Svenarum att en jordlott i Harkeryd år 1310 såldes av Nydala kloster. [4]

Före industrialiseringen bestod Horshaga av tre gårdar, samt en gård, Hultstrandsgården, som flyttades ut vid laga skifte. Detta skedde i Horshaga 1864. (se karta, bilaga nr. 1) Harkeryd bestod av två gårdar. Här skedde laga skifte år 1865 (bilaga nr. 1) De båda bönderna bodde i en dubbelstuga som låg ungefär i korsningen Harkerydsvägen och vägen  mot Ådala. Enligt William Lindqvist kan man fortfarande se grundstenarna till den gamla stugan. Den ena bonden brukade den gården som idag ligger framme vid fabriken och den andra bonden den gården som är vad vi idag kallar Harkeryd

2.2 Hur det kom sig att stolfabriken växte fram på denna plats

När jag frågade R. Thunander varför han trodde att fabriken uppkom där den gjorde svarade han att ”Företaget uppstår där företagaren är”. Han hävdade också att möjligheten att utnyttja vattenkraften var avgörande.

Det var dock inte Johan Wilhelm Thunander som tillverkade de första pinnstolarna, utan det gjorde Daniel Ljungquist på Lunden i Svenarums socken redan på 1840-talet efter beställning av fru Killander på Hooks Herrgård. Han fick snart många beställningar och fick skaffa medhjälpare.[5]

J.W Thunander var född i Storeskog, som trots att det låg bara någon kilometer från Harkeryd tillhörde Vrigstad socken.  Det var J.W Thunander som senare kom att effektivisera stolmakeriet till en industri. Men även han började tillverkningen hantverksmässigt, endast med hjälp av en trampsvarv, i en drängstuga tillhörande gården Harkeryd tillsammans med två andra män, Frans Ståhl och Otto Karlsson - Kraft. Detta gjorde de år 1863, då J.W Thunander endast var nitton år gammal. 1863 kom att anges som det år då Hagafors stolfabrik grundades - Sveriges äldsta stolfabrik.

Att det blev just i en drängstuga i Harkeryd berodde enligt uppgifter av R.  Thunander på att bonden i Harkeryd Anders Pettersson  blev förmyndare åt J.W Thunander när denne blev faderlös vid tolv års ålder 1856. Det var inte bara pinnstolarna som satte spår i J.W Thunanders liv från denna period i Harkeryd. Hans blivande maka, Emma Andersdotter, var nämligen dotter till Anders Petterssons.

Idén att koppla trampsvarven till vattenkraft uppkom efter ett tag och enligt Maria Liljegrens specialarbete Hagafors stolfabrik [6] monterade de in svarven i Horshaga kvarn som låg nära. Arbetet gick nu både fortare och lättare. Successivt inköptes delar av kvarnen och närliggande mark. Maria Liljegren skriver vidare att den första fabrikslokalen byggdes år 1870 eftersom man behövde större utrymme. De första primitiva maskinerna var gjorda av trä och tillverkade i den egna fabriken. [7] Enligt R. Thunander blev J.W Thunander ensam ägare år 1876.  

Enligt Marshall Lagerquists bok Pinnstolar [8] var Hagafors stolfabrik år 1880 den ledande stolfabriken i Småland med 18 arbetare, en klyvsåg, en bandsåg, tre pinnsvarvar, en fogmaskin och en borrmaskin.

2.3 Så uppstod Hagafors

Att Hagafors har fått sitt namn från forsen som idag ligger mitt i samhället samt från Horshaga marker där byn ursprungligen vuxit fram verkar alla vara överens om, men tidpunkten när namnet Hagafors första gången nämndes verkar inte helt klar.

Enligt Rudolf Thunander nämndes Hagafors för första gången i kyrkböckerna i och med att hans farfar, Johan Wilhelm Thunander, byggt det hus som jag har vuxit upp i. Tidigare var J.W Thunander skriven under Horshaga i kyrkoböckerna men plötsligt står ”ett hus Hagafors” nämnt.

 Fabrikörens bostad år 1896

Eftersom husförhörslängderna sträckte sig över femårsperioder, vågade

Rudolf Thunander inte säga något exakt år, men ansåg att det var logiskt att det byggdes någon gång mellan åren 1876 och 1878. Hans farfar hade ju år 1876  blivit ensam ägare till fabriken. Han och hans fru hade 1878 redan fem barn. Byggnadsåret 1873, som jag tidigare alltid har hört nämnas angående huset, bl.a. av William Lindqvist stämmer inte överens med Rudolf Thunanders teori. Enligt båda dessa källor flyttades huset till nuvarande plats från Långserum. Enligt William Lindqvist är flera hus i Hagafors hitflyttade från närliggande ställen. 

William Lindqvist skriver i boken Mellan Härån och Rasjön om kvarnen som byggdes år 1854, på samma plats där en kvarn tidigare legat. Marken hörde till Horshaga rote och kallades därför naturligt för Horshaga kvarn. Stolfabriken byggdes några tiotalmeter från kvarnen. ”Därmed växte ett samhälle, Hagafors, upp och så började man så småningom säga kvarnen i Hagafors i stället för Horshaga.” [9]

2.4 Hur samhället påverkades av industrialiseringen

Rudolf Thunander tror att det började byggas hus runt fabriken någon gång på 1880 och 1890-talet. Hans farfar byggde en del hus. Han ägde då marken längs den väg som vi idag kallar Harkerydsvägen och där styckades det av tomter där arbetarna på fabriken fick bygga sina hus. Denna gata kallades, enligt Rudolf Thunander för Barnarpsgatan eftersom det i vart och ett av mycket små husen bodde 10-12 barn. När jag frågade honom om det endast var industriarbetarna som fick bygga hus där skrattade han lite och sa att de var nog de enda som ville.

Flera av arbetarna var ungkarlar och arbetade endast något år på fabriken. De bodde på loftet i ett litet hus bebott på av två familjer på nedre botten beläget bredvid fabrikörens bostad. Dessa ensamstående män kallades ofta för ”lunsar” och huset benämndes för ”Lunsatäppan”. Enligt R Thunander blev dessa män utspisade av hans farmor, dvs fabrikörens hustru. ”Lunsatäppan” blev senare en sybehörs och tygaffär som av Hagaforsborna kom att kallas ”Sidenhuset”. Enligt Gustav Engström i boken Mellan Härån och Rasjön, årsskrift 1997, [10] fanns det redan på 1880-talet en liten speceriaffär i detta hus.   

”Lunsatäppan” även kallat Sidenhuset

1895 brann fabriken ner till grunden. Enligt R. Thunander var det en stor katastrof för hans farfar. Han hade så dåligt försäkrat ”så han förlorade sina pengar kan man säga”. För återuppbyggnaden hade han svårt att få tag på tomt till ett rimligt pris. Rudolf Thunander berättade att J.W Thunander var på väg att flytta sin verksamhet och hörde sig för både i Stockaryd och i Värnamo. Men fabriken byggdes upp igen i Hagafors. Den nya fabriken kom att ligga på andra sidan ån.

Återuppbyggnaden var viktig för hela samhället. Det kan man förstå om man läser en bilaga från Maria Liljegrens specialarbete, hämtad ur Smålands Allehanda den 9 maj 1895. ”Kommer ej fabriken att återuppföras, blifva även flera arbetare lidande, enär de uppfört ät sig egna hus i fabrikens närhet, hvilka blifva så godt som värdelösa, om ej fabriksdriften återupptages.”[11]

Följden blev att byn fortsatte att utvecklas och flera arbetare anställdes.

Sönerna till J.W Thunander, Hans och Thobias Thunander, tog över fabriken år 1912. Men redan efter sex år omstrukturerades företaget till aktiebolag. Rudolfs far, Hans Thunander, ägde några men inte särskilt många aktier i bolaget. Han arbetade som platschef i Hagafors tills han dog år 1954. Thobias Thunander fick då Harkerydsgården som egentligen Rudolf Thunanders farmor då var ägare till.

På 1920 och 30-talet skedde i Hagafors enligt R Thunander vad han kallar en ”byggboom”. Då byggdes bl.a. husen öster om fabriken. (se bilaga nr 2.)

Husen längst upp i backen på Hagagatan byggdes först efter det att området blivit planlagt med vatten och avlopp vilket krävdes för att man skulle få förmånliga statliga lån. Denna byggnadsplan upprättades i Hagafors först år 1963. (se bilaga nr. 3)

2.5 Följder för samhället av fabrikens nedläggning

Enligt en artikel i Värnamo Nyheter från nyår 1965 köptes AB Hagafors stolfabrik upp i samband med årsskiftet av AB Nässjö Stolfabrik - Nesto. Det var då cirka 45 personer anställda vid företaget. Den dåvarande disponenten, Harald Thunander, förklarar att ”enligt vad han erfarit, kommer det även i fortsättningen att råda full sysselsättning vid fabriken.” [12]

Maria Liljegren skriver i sitt arbete Hagafors stolfabrik att det följande år rådde brist på  arbetskraft och att det därför anställdes invandrare vid fabriken.[13]  Detta styrker också Axel Elg i sin intervju där han uppger att det bott två familjer från Jugoslavien i disponentvillan från det att Thunanders flyttade ut och mina föräldrar flyttade in. Enligt artikeln Bitterhet i Hagafors över nedläggningen av stoltillverkningen hade det vid Nestos övertagande av fabriken utlovats väsentliga förändringar för samhället såsom bygge av nya bostäder. Den nya byggnadsplanen upprättades men endast två bostäder hann byggas. Det hade även lovats att ungdomarna skulle få möjlighet till vidareutbildning och chans att avancera. [14]

Visst blev det förändringar i Hagafors, men inte som samhällsinvånarna hade tänkt sig. Måndagen den 28 augusti 1967 meddelades arbetarna utan förvarning att Hagafors stolfabrik skulle läggas ner den första november. Detta hände fastän Stolfabriken i Nässjö gick bra.

Axel Elg säger att han, liksom många andra arbetare, tror att de i Hagaforsfabriken fick tillverka de minst attraktiva stolarna och att detta resulterade i att fabriken tvingades läggas ned.

Axel Elg beskriver hur handplockade arbetare erbjöds arbete på Nesto. De åkte med buss till Nässjö. Klockan halv sex på morgonen gick bussen och kom åter klockan sex på kvällen. Det var verkligen en omställning för många som alla var vana att gå hem och äta frukost och lunch. Arbetarstammen spreds förövrigt till Vrigstad, Hok, Vaggeryd och Värnamo. Ett fåtal arbetade dock kvar några år i Hagafors och sågade ämne, som sedan fraktades till Nässjö.

Det var mycket som följde i och med nedläggningen av fabriken för Hagafors samhälle. Bl.a. tvingades affären och posten att lägga ner sin verksamhet.

Ett tag stod många hus tomma men i slutet på 1970 och början av 80-talet flyttade ett flertal barnfamiljer till Hagafors. Ungdomar som lämnat byn återkom och bildade familj. I dag är det en levande by med aktivt fungerande samhällsförening och Missionsförsamling.

3 Slutsats

Hagafors är ett samhälle som vuxit fram med hjälp av en industri. Tidigare fanns det två gårdar, Horshaga och Harkeryd, som successivt i takt med industrialiseringens utveckling och behovet av arbetarbostäder växt ihop. 

Johan Wilhelm Thunander kom på idén att koppla fotsvarven till vattenkraft. Denne driftige man hade turen att bo nära ett vattenfall där han kunde pröva sina idéer. Han lyckades bygga upp inte bara en fabrik utan också ett helt samhälle. Med åren kom folket i byn att bli allt mer beroende av stolfabriken, vilken i stort sätt var den enda näringen i Hagafors fram till 1967 då fabriken lades ner.

Det står i många källor att Hagafors stolfabrik grundades år 1863. Jag anser att det är ett lite väl optimistiskt  påstående eftersom jag under dessa studier kommit fram till att det endast var i drängstugan de höll till år 1863. Då skedde tillverkningen av pinnstolar i liten skala med trampsvarv och jag anser att man inte kan kalla det fabrik. Dessutom har det visat sig i dessa studier att namnet Hagafors först nämndes i slutet av 1870-talet. Namnet härstammar från Horshaga, vars marker fabriken byggts på och den fors som kom att betyda mycket för stoltillverkningen.

Det har varit ett mycket roligt och intressant och arbeta med denna uppsats och jag har lärt mig mycket om min hembygd som jag inte visste tidigare. Det har också varit givande med de långa samtal jag haft med äldre personer från byn med stor erfarenhet. Jag skulle nu vilja gå vidare och forska mer.

4 Källförteckning

4.1 Otryckta källor

Elg Axel intervju, 1998-04-17
E.J Bitterhet i Hagafors över nedläggningen av stoltillverkningen, 1967 Karta byggnadsplan av Hagafors, 1963
Karta över Hagafors, 1956
Karta över Harkeryd laga skifte, 1865
Karta över Horshaga laga skifte, 1864
Liljegren Maria Hagafors Stolfabrik, 1978
Thunander Rudolf intervju, 1998-04-15
Värnamo Nyheter, Nyår 1965 Stolfabriken i Hagafors köpt av Nässjö stolfabrik

4.2 Tryckta källor

Engström Gustav Mellan Härån och Rasjön, Årsskrift 1997
Skillingaryds Tryckeri, Skillingaryd 1997
Lagerquist Marshall Pinnstolar Nordisk Rotogravyr , Stockholm 1943 Lindqvist William Mellan Rasjön och Härån, Årsskrift 1989, Skillingaryds Tryckeri, Skillingaryd 1989 Svenarums hembygdsförening Boken om Svenarum Tryckeri A.-B. grafia, Nässjö 1950

Hagafors

  - Byns utveckling från jordbruksamhälle in i en industriell epok

Bilaga nr.1    

 

Bilden visar bebyggelsen vid laga skifte år 1864 i Horshaga och 1865 i Harkeryd .

bebyggelsen = röd markering, gränsen mellan Harkeryd och Horshaga utgörs av grön markering samt ån.

Bilaga nr.2

 

Kartan visar bebyggelsen i Hagafors år 1956 .

bebyggelsen = röd markering ,  gränsen mellan Harkeryd och Horshaga utgörs av grön markering samt ån.

Bilaga nr.3

Byggnadsplan upprättad 1963 , fastigheter med Horshaga som namn.

Kryssmärkta bostadshus fanns 1963, Det som är rödmarkerat är bebyggelse i dag.

Man kan längst ner på kartan se

[1] Lindqvist, 1989, s. 43

[2] Svenarums hembygdsförening, 1950, s. 118

[3] Svenarums hembygdsförening, 1950, s. 84

[4] Svenarums hembygdsförening, 1950, s.79

[5] Svenarums hembygdsförening, 1950, s. 225

[6] Liljegren, 1978, s. 3

[7] Liljegren, 1978, s. 4

[8] Lagerquist, 1943, s. 29

[9] Lindqvist, 1989, s. 43

[10] Engström, 1997, s. 32

[11] Liljegren, 1978, bilaga

[12] VN, Nyår , 1965

[13] Liljegren, 1978, s. 11